Skitdag

Idag har varit en riktig rutten dag...gråten har varit nära hela tiden och bara tanken på Pyret har fått tårarna att rinna. Är dessutom så trött på att man måste vara så positiv på en gång och tänka framåt...jag klarar inte det. Det känns som om det är fel av mig att sörja... Känns inte ens som om min familj förstår hur jobbigt det faktiskt är. Självklart skulle jag vilja se på framtiden och vara lite positiv, men det är inte så himla lätt när man får motgång på motgång. För första gången någonsin (tror jag iallafall) längtar jag hem till Norrtälje.
Min systerson är helt underbar, men just nu blir det förmycket för mig. Känner mig så elak som drar mig undan och min syster (Axels mamma) försöker verkligen att få mig och må bra! Älskar dig lillasyster! Men det är tufft ändå... Det har varit skönt att vara här nere samtidigt som det har varit väldigt tufft rent psykiskt.

Jag önskar nu bara att den värsta smärtan och sorgen ska lägga sig så jag kan få må lite bättre. Visst jag kan skratta och ha trevligt också, men känner mig ganska falsk för inerst inne så mår jag skit.

Tänk om jag kunde få vrida tillbaka klockan, då skulle jag tänka på mig själv och lyssna på min kropp och då kanske Pyret hade fått en chans... Alla mina tänk om spökar konstant i huvudet, dygnet runt.

Hur länge ska jag orka? När ska jag/vi få lite medgång?

Kram