Ett lugn...

Vaknade idag med en form av lugn, för första gången på över fyra veckor så drömde jag något annat. Drömmen innefattade fortfarande Pyret, men på ett mer harmoniskt sätt. Eller egentligen en ganska hemsk dröm... Vi åker ju som sagt till Köpenhamn nästa helg och ska flyga ner. Resan fanns med i drömmen och i den så kraschar planet och vi dör...hemskt jag vet, men vi kom till himlen och fick träffa vårt lilla Pyre igen!!! Så när jag vaknade hade jag en sån stark känsla av att jag satt och kramade Pyret och bara myste! Så verkligt, men ändå inte. Lugnet har funnits med mig hela dagen, men nu börjar det vända...trycket över bröstet kommer sakta men säkert tillbaka.

Försöker komma på sätt att orka dagarna och har nu kommit fram till att jag ställa in min hjärna på ett barnlöst liv för att kunna fokusera på annat. Igår satt jag funderade på allt vi skulle börja förbereda nu under december...beställa vagn, köpa babyskydd och efter nyår skulle vi börja möblera om här hemma. Gästrummet skulle ju ha blivit ett barnrum och kontoret skulle bli ett kombinerat gästrum. Nu behöver vi ju inte göra allt detta och det kändes väldigt jobbigt. Hade ju sett fram emot allt detta och det skulle bli min sysselsättning de närmsta månaderna, för jag har ju inget annat att göra ;). Eftersom allt skjuts långt, långt fram i framtiden så kan jag ju fokusera mer på annat...som mina studier tillexempel. Så genom att börja bearbeta hjärnan med tanken på ett barnlöst liv kändes det något bättre. Började även titta på weekendresor till påsklovet och så mitt mål med -10 kg till sommaren! Det låter säkert helt sjukt det här i andras öron, men det här är ett sätt för mig att orka. Jag har aldrig varit känd för att tänka positivt och jag lär inte bli det heller.

Fick ett mejl från en vän som tillhör kyrkan jag brukade gå i och den personen sa att jag skulle ha tillit till gud mm...har inte svarat på det och vet inte hur jag ska svara heller... Just nu finns inte gud för mig...har alltid fått höra hur han hör bön, hur han älskar alla (kanske han gör), hur han finns där och hjälper mm... Just nu har jag fruktansvärt svårt att tro på detta, för om det stämde varför hände detta mig? Varför har han låtit mig gå igenom allt det jag fått utstå det senaste året? Varför kunde han inte ha hjälpt min kropp att läka? Varför har inte lyssnat till de böner jag faktiskt bett? Jag kan inte tro på honom just nu då ska ett under ske, men vad för slags och hur vet jag inte. Skulle jag mot all förmodan bli gravid igen, få bära barnet tiden ut samt föda fram ett levande barn så är det definitivt inte pga honom. Men hur ska jag nu på ett bra sätt skriva detta till personen? Det återstår att klura ut...personen får vänta på svaret ett tag.

Skulle gärna ta tillbaka de ömmande brösten, den hemska ryggvärken som gjorde att jag knappt kom upp från golvet efter morgonsamlingarna i skolan och vissa dagar knappt kunde gå, luktkänsligheten, illamåendet...bara jag fick tillbaka mitt lilla Pyre! Varför????

Kram