Min mardröm...

Ska försöka mig på att skriva ett inlägg...ett jobbigt och långt sådant. Om ni orkar så läs, annars låt bli.

Hela graviditeten, så lång som den nu blev, har jag oroat mig för att något ska gå fel. Alla har sagt åt mig att släpp det, det kommer att gå bra. Kommer du bara över vecka 12 så är det lugnt. Jag min idiot trodde på dem, lyssnade inte riktigt på min kropp. Man sa att det var naturligt att ha sammandragningar och att värken i magen kunde bero på att livmodern växte. Och det stämmer säkert, men jag borde ha känt efter mer.
Jag har haft sjukt ont i ryggen och knappt kunnat röra mig efter en dag på jobbet, brösten har ömmat som tusan och jag har varit superkänslig mot dofter. Jag hade även en liten blödning i vecka 11 och efter det fick jag order om att ta det lugnt och inte bära tungt. På den biten har jag skött mig relativt bra, inte alltid lätt att inte bära tungt. Jag mådde bra trots ryggen och allt annat och var så glad! Äntligen var det vår tur efter allt kämpande och alla motgångar! Men även lyckliga sagor kan få dåliga slut...och min värsta mardröm har gått i uppfyllelse...

Förra veckan gick jag i skolan måndag och tisdag. Hade min hemska examinationsuppgiftsredovisning som efter mycket om och men gick bra. På tisdagskvällen när jag kom hem hade jag lite kramper i magen, men tänkte att det bara berodde på de där sammandragningarna man kan ha i vecka 18/19. Jo jag hade ju äntligen gått in i vecka 19 och var snart halvvägs in i graviditeten! Vi gick och la oss som vanligt eftersom vi skulle jobba dagen därpå. Hade fortfarande ont, men tänkte att får jag bara sova och vila så lugnar det sig. Vaknade på onsdagsmorgonen och värken var nästan helt borta. Gick på toan som jag alltid gör när jag vaknat och när jag skulle torka mig så stämde det inte alls där nere...något var på väg ut. Jag ringde gynakuten på en gång och de sa bara åk in. Väckte Anneli och vi klädde på oss, 45 minuter senare var vi på gynakuten i Danderyd. Kom ganska snabbt in och fick en brits att ligga på. Efter en stund kom en läkare och hon gjorde ett ultraljud på pyret. Allt såg jättebra ut och det lilla pyret hade nog disco där inne i magen för den for runt och sprattlade och hjärtat som slog som det skulle. Jag blev lite lugnare, men visste att allt in stämde...något var ju fel. Tillbaka till britsen för jag blev ordinerad liggläge på en gång. Efter ytterligare några timmar fick vi åka på specialultraljud. Återigen fick vi se pyret i full action. Läkaren som gjorde ultraljudet mätte pyret och den växte precis som den skulle och allt såg bra ut...tills hon kollade livmoderhalsen/tappen. Det visade sig att jag hade öppnat mig 2cm och att det jag känt på morgon var livmodersäcken som var på väg ut. Den hängde ute ca 7cm och det var inte bra. Jag blev ner skickad till akuten igen för väntan på att bli inskriven på avdelning 14 på Kvinnokliniken. Behövde inte vänta så länge som jag trodde utan blev ganska snart uppskickad dit, liggandes för att resa mig var det inte tal om. Toabesöken skulle nu skötas på bäcken...inte skönt alls, men vad gör man inte. Jag fick ett eget rum vilket var ganska skönt så länge Anneli var kvar sen blev det väldigt ensamt. Jag/vi hade inte ätit speciellt mycket...vi åt var sin sån där färdig knäckemacka som man kan köpa. Jag åt även en halv banan och Anneli lite mer än så. Så när jag fick middag på kvällen var jag egentligen hungrig, men fick inte i mig mycket. Hade då redan träffat min läkare som på torsdagen skulle utföra ett ingrepp på mig. Hon var väldigt tydlig med att detta inte brukar sluta så bra och att hon ville vara ärlig med det från början. Så redan på kvällen visste jag att jag är snart inte gravid längre. Kvällen kom och jag fick veta att jag från midnatt skulle vara fastande inför ingreppet dagen efter. Anneli kom tillbaka efter att ha varit hemma och hämtat lite saker till mig, men blev snart tvungen att åka hem igen eftersom besökstiden var slut. Men vi bestämde att hon skulle jobba på torsdagen och att jag skulle ringa när jag kommit upp från uppvaket.

Torsdagen kom och jag låg bara och väntade. Sjuksköterskan kom in och satte drop och tog en massa blodprover. Klockan elva kördes jag ner till operationen och där sövdes jag sedan. När jag vaknar upp så vet jag direkt att jag har förlorat mitt barn. Detta visste jag för all ryggvärk var borta. Läkaren kommer och säger precis det jag redan vet, att de kunde inte putta tillbaka livmodersäcken då den åkt ut alldeles förmycket. Hinnan sprack och allt fostervatten rann ut...de kunde inget göra. I samma stund hon sa det försvann min livsgnista. Efter en stund på uppvaket körs jag upp till mitt rum igen...helt tom och så ledsen. Ringer Anneli och hon sätter sig direkt i bilen och kör in. Pratade även med min mamma och vi grät ihop ett bra tag. När Anneli väl kommer så brister allt...jag var otröstlig. Läkarna kommer återigen och pratar för de vill att Anneli ska få höra allt också. De berättar vad som nu kommer att hända och att blir jag gravid igen ska vi i tidigt stadium sätta in ett cerklage för att förhindra att detta händer igen. Jag får lite fika, men det smakar skit. Jag är jättetrött och inte alls så trevligt sällskap mot min kära fru så vi bestämmer att hon ska åka hem och umgås med sin mamma lite och sedan komma tillbaka direkt på morgonen efter.
På kvällen får jag ett piller, mifegyne, som ska förbereda livmodern på att stöta bort fostret. De kommer även in med middag som jag knappt rör. Personalen på avdelning 14 har varit så underbara och bra och de var verkligen oroliga för mig. De tyckte att jag åt förlite och larmade ju knappt. Jag hade inget behov, vill bara försvinna.

På fredagsmorgonen sätts det åter in ett drop eftersom jag måste vara fastande i fall de måste utföra en skrapning. Jag får fyra tabletter, cytotec, som jag ska föra upp vaginalt. Detta ska sedan sätta igång värkar som ska hjälpa barnet ut. Jag fick även en mängd smärtstillande tabletter så jag vill inte veta hur ont det skulle ha gjort utan dem. Anneli kommer in straxt efter att jag tagit dem och klockan var väl då runt 9. Framåt lunchtid (11-11.30) börjar jag få riktigt ont så ringer efter en sjuksköterska som ger mig en smärtstillande tablett till. Hon säger sedan att börjar jag känna att något är påväg så ska vi larma dem på en gång. Det tog bara någon minut efter att hon lämnat rummet så kommer det några riktiga värkar och jag känner att nu är det dags...larmar och det är nog där på 30 sekunder. Får snabbt ställa mig upp och raskt gå till toaletten som redan var iordninggjord med ett bäcken, hinner precis ner så kommer den. Jag bryter ihop och får ledas tillbaka till sängen. Sjuksköterskan som hjälpte mig försvinner snabbt ut med pyret och en ny kommer in. Hon stannar sedan tills moderkakan kommer och det tar bara några minuter. Hon och läkaren undersöker den och konstaterar att den ser hel och fin ut och att jag slipper skrapningen. Får dock inte börja äta fören de ser att jag slutar blöda något. De struntade jag fullständigt i...mat var skitsamma just då och är fortfarande. De kommer in och frågar om vi vill se pyret och det vill jag ju. Sjuksköterskan går iväg, men kommer strax tillbaka med ett litet kar med en grön filt i. Hon lyfter på filten och där ligger det mest perfekta barnet. Den är inte färdig än, men allt syntes så tydligt. Den låg på sidan, händerna ser ut att vara knäppta som om den ber en bön. Näsan var gudomligt söt och den lilla öppna munnen ska vi inte tala om. Fötterna hade fem tår var och det lilla örat var så gulligt!!! Det vackraste jag sett!!! Jag frågade sjuksköterskan om de hade kollat könet och det hade de inte, men hon tog på sig handskar och tittade försiktigt. Det är en pojke! Då brast det för både mig och Anneli...vår lille son skulle vi aldrig få lära känna och han skulle aldrig få lära känna oss. Trots att jag bara bar honom i 18+4 veckor så var han en sån stor del av mig! Jag pratade med honom varje dag och lika så gjorde Anneli. De erbjöd oss en obduktion på honom, men vi avböjde. Vi visste ju att felet berodde på min livmoderhals och att han hade varit fullt frisk. De lät honom ligga kvar en stund hos oss och jag kunde inte slita min blick från honom. Jag tog en bild med telefonen och det är det viktigaste jag har nu!!! Så småningom ska den framkallas och ramas in, men jag tror att jag måste läka lite först. Senare på kvällen skrevs vi ut och även om det var skönt att få komma hem så blev de så definitivt. På kliniken så fanns han på något sätt fortfarande nära, men hemma så var han borta. Han vilar nu barnkullen vid Danderyds kyrka! Ska en dag besöka platsen och tala om för honom att vi älskar honom och att han är så saknad!

Just nu har jag så mycket ilska och sorg inom mig och tyckte jag inte om min kropp innan så gör jag det ännu mindre nu...jävla kropp rent ut sagt. Och hade jag inte haft min otroligt underbara fru så vet jag inte vad jag hade gjort!!! Många tårar har vi fällt tillsammans!

Har fått höra att tiden läker alla sår och att livet går vidare. Det är säkert väldigt sant, men just nu känns det inte så. Det kommer att ta sin tid för mig. Vi har kämpat och kämpat, haft motgång efter motgång och så när vi tror att nu har det vänt så får vi en motgång igen. Vi har absolut inte gett upp hoppet om ett barn och vi har ju våra nedfrysta ägg. Men det tar ju sin tid.  Har idag ringt runt och avbokat MVC -och läkartider samt faktiskt kontaktat Huddinge igen. Nu får vi ju då bara hoppas att kroppen kan gå tillbaka till sitt "normala" igen och att det inte tar alltför lång tid. Sen så får vi ju då hoppas att ett ägg vill fastna i mig igen någon gång i framtiden. Men då har jag blivit lovad extra kontroller, fler UL och att ett cerklage ska sättas in tidigt.

Men det är rätt sjukt hur kroppen går tillbaka...inte ett enda graviditetssymtom finns kvar och ryggvärken är som bortblåst, kan knappt tro att jag ens haft ont.

Vår kära fina lilla änglason! Vi fick aldrig chansen att lära känna dig, men du finns för alltid i våra hjärtan!!!

 Kram