Det gick, men det var jobbigt. Har jobbat idag, första dagen sen det hände. Samtidigt som det var skönt att komma igång så har jag flera gånger under dagen fått bita mig i tungan och hålla mig från tårar. Det är ju inte så att jag ber om dem utan de dyker bara upp när det passar dem. Var jättenervös innan jag skulle iväg...hur skulle kollegorna vara, skulle eleverna märka att jag var ledsen? Men jag har ju världens bästa kollegor och de var precis som vanligt, lite fler kramar än vanligt bara! Sen var det så skönt att återse några speciella kollegor (ni vet vilka ni är) som jag pratar om allt med och som alltid finns i mitt hjärta! Ni är guld värda och tack för allt stöd och att jag får prata med er!!! Eleverna var glada över att återse mig igen och när jag ...jag berättade att jag skulle gå i skolan imorgon så tyckte de att jag var elak som skulle överge dem igen...jag hade ju faktiskt varit borta två veckor redan. Några tyckte att jag blivit smal, men det blev ju lätt så när man var sjuk så länge! De är ju så ärliga och goa mina så vildar! De vet ju inte den verkliga orsaken till att jag blivit "smalare"...hade tänkt berätta det efter höstlovet, men nu så blir jag ju kvar hela vårterminen så mig slipper de inte.
Idag ringde de från Huddinge...det var vår barnmorska där som ville kolla hur vi mådde och hur allt gått till osv. Fick återigen berätta allt, men det gick bättre den här gången. Fick reda på att det inte var lika stor procedur denna gång när jag/vi bara ska sätta in ett ägg. Detta innebär att jag slipper alla himla hormonsprutor mm, däremot kommer jag att behöva hålla koll på ägglossningen och det är ju ett litet pyssel. Förhoppningsvis så ska ju kroppen återgå till sitt "normala" jag snart och jag har nog aldrig längtat efter en mens så som jag gör nu. Men positiv är jag ju då inte...har ingen tro till att det ska lyckas igen. Varför skulle det gå bra för oss? Vi är motgångarnas par vi! Samtidigt som min längtan är så stor så vill jag inte längta...orkar inte med mer besvikelser. Får väl vara glad om jag kan leverera ett litet barn innan jag är 40...
Nu börjar ångesten krypa på igen...kväll och även om klockan bara är runt 18.30 så ställer kroppen in sig på läggdags vilket innebär tryck över bröstet och huvudvärk för min del. Jag hatar att sova, drömmer hela tiden och drömmarna är de samma. Men det ska väl gå över till slut...
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar