 |
| Visst är den vacker!!! |
 |
| Tack kära kollegor!!! |
Åter igen, TACK för all värme och omtanke alla skänker mig och min fru Anneli!!! Det betyder otroligt mycket för oss även om vi inte alltid orkar visa att det gör det!
Kram
onsdag 17 oktober 2012
Tack!
Mitt i all sorg så blir jag så varm i hjärtat över alla kramar och tankar som ges! Idag ringde det på dörren och utanför stod ett blombud... Det var en så otroligt fin blombukett från mitt jobb! Jag blev så rörd och jag som precis slutat gråta efter ett känslosamt samtal med min lillasyster samt läst ett vackert kort från min mormor och morfar började gråta igen. Det känns som om jag inte gör annat än gråter...tur jag ska jobba på måndag igen så jag får skärpa till mig lite.
Efter att ha skärpt till mig lite så fixade jag till mig och åkte till frisören...nu är jag betydligt korthårigare och ljusare igen! Jag kan ju åtminstone försöka se lite fräsch ut även om jag inte känner mig det...
Åter igen, TACK för all värme och omtanke alla skänker mig och min fru Anneli!!! Det betyder otroligt mycket för oss även om vi inte alltid orkar visa att det gör det!
Åter igen, TACK för all värme och omtanke alla skänker mig och min fru Anneli!!! Det betyder otroligt mycket för oss även om vi inte alltid orkar visa att det gör det!
tisdag 16 oktober 2012
Tänk om...
Idag skulle vi ha gått på RUL...tänk om det legat lite tidigare, då kanske man hade upptäckt felet i min puckade kropp tidigare... Har så många tänk om i mig och hatar min kropp mer än någonsin just nu.
Har precis läst min journal från dagarna på Danderyd...det var nära att de lyckades, men tyvärr så blev det inte så. Det var smärtsamt att läsa journalen, det var som att återuppleva de 3 värsta dagarna i mitt liv. Det gör visserligen varje natt också, sömn vad är det? Tänk om man kunde gå tillbaka i tiden...det är nästan så jag då skulle välja att vara sängliggandes de närmsta 5 månaderna bara jag fick min lilla son tillbaka! Tänk att man kan sakna någon så mycket, någon som man inte ens fick chansen att lära känna.
Igår plockade jag undan mina mammabyxor/leggings för de behövs inte längre. Mina vanliga kläder sitter som de ska...det var jobbigt, men förhoppningsvis får jag användning för dem i framtiden. För jag hoppas ju att jag ska bli gravid igen nån gång i framtiden... Just nu hänger ju allt på hur min kropp återställer sig samt hur snart vi kan få hjälp på Huddinge. Sen hänger det naturligtvis på hur nästa lilla ägg vill stanna kvar hos mig?! Men jag kan lova att när den dagen kommer så ska jag ta det lugnt, mycket lugnt. Kan nästan tänka mig att gå ner i tid på jobbet.
Var för första gången ute en sväng idag och gick. Var ju tvungen att passa på när solen sken, men det blåste och var ganska kallt. Mötte ett gäng mammor med sin barnvagnar...det var jobbigt. Jag kände en sådan avundsjuka så det nästan var läskigt. Så nu vill jag bara säga till mina kära vänner som väntar barn inom snar framtid att avsky mig inte. Jag är så glad för eran skull att ni ska få era små och jag önskar er all lycka!!! Men jag är avundsjuk och lär säkert vara det ett tag. Men jag längtar efter att få träffa era små! Hoppas ni tycker om mig ändå?!!
Jag trodde att 2013 skulle bli vårt år också, men vi får nog sikta in oss på 2014 istället... Jag måste på något vis hitta livsgnistan, motivation och framför allt positiviteten igen...den är långt, långt borta nu.
Insåg att dagen gått fort...kommer få skäll när Anneli kommer hem. Jag har inte ätit något och nu är det försent eftersom vi ska äta middag när hon kommer hem... Jaja...ibland glömmer man sådant man lovat och ingen annan har ju tagit skada av detta. Har ju ätit frukost iallafall!
Skulle egentligen vilja lägga upp bilden på vår lille son, men vill inte få en massa kommentarer om hur äcklig den ser ut eller hur tänkte jag nu... Den är den vackraste bild jag har, helt oredigerad och precis så som ett barn ser ut under sin utveckling. Så jag tror att jag behåller den för mig själv och visar för nära och kära när vi ses!
Min lille änglason...jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig!!! Du är i mina tankar hela tiden!!!
Har precis läst min journal från dagarna på Danderyd...det var nära att de lyckades, men tyvärr så blev det inte så. Det var smärtsamt att läsa journalen, det var som att återuppleva de 3 värsta dagarna i mitt liv. Det gör visserligen varje natt också, sömn vad är det? Tänk om man kunde gå tillbaka i tiden...det är nästan så jag då skulle välja att vara sängliggandes de närmsta 5 månaderna bara jag fick min lilla son tillbaka! Tänk att man kan sakna någon så mycket, någon som man inte ens fick chansen att lära känna.
Igår plockade jag undan mina mammabyxor/leggings för de behövs inte längre. Mina vanliga kläder sitter som de ska...det var jobbigt, men förhoppningsvis får jag användning för dem i framtiden. För jag hoppas ju att jag ska bli gravid igen nån gång i framtiden... Just nu hänger ju allt på hur min kropp återställer sig samt hur snart vi kan få hjälp på Huddinge. Sen hänger det naturligtvis på hur nästa lilla ägg vill stanna kvar hos mig?! Men jag kan lova att när den dagen kommer så ska jag ta det lugnt, mycket lugnt. Kan nästan tänka mig att gå ner i tid på jobbet.
Var för första gången ute en sväng idag och gick. Var ju tvungen att passa på när solen sken, men det blåste och var ganska kallt. Mötte ett gäng mammor med sin barnvagnar...det var jobbigt. Jag kände en sådan avundsjuka så det nästan var läskigt. Så nu vill jag bara säga till mina kära vänner som väntar barn inom snar framtid att avsky mig inte. Jag är så glad för eran skull att ni ska få era små och jag önskar er all lycka!!! Men jag är avundsjuk och lär säkert vara det ett tag. Men jag längtar efter att få träffa era små! Hoppas ni tycker om mig ändå?!!
Jag trodde att 2013 skulle bli vårt år också, men vi får nog sikta in oss på 2014 istället... Jag måste på något vis hitta livsgnistan, motivation och framför allt positiviteten igen...den är långt, långt borta nu.
 |
| Den här fina blomman fick vi av en fin granne i lördags! |
 | ||
| Soligt, men kallt nere vid vattnet idag! |
Skulle egentligen vilja lägga upp bilden på vår lille son, men vill inte få en massa kommentarer om hur äcklig den ser ut eller hur tänkte jag nu... Den är den vackraste bild jag har, helt oredigerad och precis så som ett barn ser ut under sin utveckling. Så jag tror att jag behåller den för mig själv och visar för nära och kära när vi ses!
Min lille änglason...jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig!!! Du är i mina tankar hela tiden!!!
Kram
måndag 15 oktober 2012
Min mardröm...
Ska försöka mig på att skriva ett inlägg...ett jobbigt och långt sådant. Om ni orkar så läs, annars låt bli.
Hela graviditeten, så lång som den nu blev, har jag oroat mig för att något ska gå fel. Alla har sagt åt mig att släpp det, det kommer att gå bra. Kommer du bara över vecka 12 så är det lugnt. Jag min idiot trodde på dem, lyssnade inte riktigt på min kropp. Man sa att det var naturligt att ha sammandragningar och att värken i magen kunde bero på att livmodern växte. Och det stämmer säkert, men jag borde ha känt efter mer.
Jag har haft sjukt ont i ryggen och knappt kunnat röra mig efter en dag på jobbet, brösten har ömmat som tusan och jag har varit superkänslig mot dofter. Jag hade även en liten blödning i vecka 11 och efter det fick jag order om att ta det lugnt och inte bära tungt. På den biten har jag skött mig relativt bra, inte alltid lätt att inte bära tungt. Jag mådde bra trots ryggen och allt annat och var så glad! Äntligen var det vår tur efter allt kämpande och alla motgångar! Men även lyckliga sagor kan få dåliga slut...och min värsta mardröm har gått i uppfyllelse...
Förra veckan gick jag i skolan måndag och tisdag. Hade min hemska examinationsuppgiftsredovisning som efter mycket om och men gick bra. På tisdagskvällen när jag kom hem hade jag lite kramper i magen, men tänkte att det bara berodde på de där sammandragningarna man kan ha i vecka 18/19. Jo jag hade ju äntligen gått in i vecka 19 och var snart halvvägs in i graviditeten! Vi gick och la oss som vanligt eftersom vi skulle jobba dagen därpå. Hade fortfarande ont, men tänkte att får jag bara sova och vila så lugnar det sig. Vaknade på onsdagsmorgonen och värken var nästan helt borta. Gick på toan som jag alltid gör när jag vaknat och när jag skulle torka mig så stämde det inte alls där nere...något var på väg ut. Jag ringde gynakuten på en gång och de sa bara åk in. Väckte Anneli och vi klädde på oss, 45 minuter senare var vi på gynakuten i Danderyd. Kom ganska snabbt in och fick en brits att ligga på. Efter en stund kom en läkare och hon gjorde ett ultraljud på pyret. Allt såg jättebra ut och det lilla pyret hade nog disco där inne i magen för den for runt och sprattlade och hjärtat som slog som det skulle. Jag blev lite lugnare, men visste att allt in stämde...något var ju fel. Tillbaka till britsen för jag blev ordinerad liggläge på en gång. Efter ytterligare några timmar fick vi åka på specialultraljud. Återigen fick vi se pyret i full action. Läkaren som gjorde ultraljudet mätte pyret och den växte precis som den skulle och allt såg bra ut...tills hon kollade livmoderhalsen/tappen. Det visade sig att jag hade öppnat mig 2cm och att det jag känt på morgon var livmodersäcken som var på väg ut. Den hängde ute ca 7cm och det var inte bra. Jag blev ner skickad till akuten igen för väntan på att bli inskriven på avdelning 14 på Kvinnokliniken. Behövde inte vänta så länge som jag trodde utan blev ganska snart uppskickad dit, liggandes för att resa mig var det inte tal om. Toabesöken skulle nu skötas på bäcken...inte skönt alls, men vad gör man inte. Jag fick ett eget rum vilket var ganska skönt så länge Anneli var kvar sen blev det väldigt ensamt. Jag/vi hade inte ätit speciellt mycket...vi åt var sin sån där färdig knäckemacka som man kan köpa. Jag åt även en halv banan och Anneli lite mer än så. Så när jag fick middag på kvällen var jag egentligen hungrig, men fick inte i mig mycket. Hade då redan träffat min läkare som på torsdagen skulle utföra ett ingrepp på mig. Hon var väldigt tydlig med att detta inte brukar sluta så bra och att hon ville vara ärlig med det från början. Så redan på kvällen visste jag att jag är snart inte gravid längre. Kvällen kom och jag fick veta att jag från midnatt skulle vara fastande inför ingreppet dagen efter. Anneli kom tillbaka efter att ha varit hemma och hämtat lite saker till mig, men blev snart tvungen att åka hem igen eftersom besökstiden var slut. Men vi bestämde att hon skulle jobba på torsdagen och att jag skulle ringa när jag kommit upp från uppvaket.
Torsdagen kom och jag låg bara och väntade. Sjuksköterskan kom in och satte drop och tog en massa blodprover. Klockan elva kördes jag ner till operationen och där sövdes jag sedan. När jag vaknar upp så vet jag direkt att jag har förlorat mitt barn. Detta visste jag för all ryggvärk var borta. Läkaren kommer och säger precis det jag redan vet, att de kunde inte putta tillbaka livmodersäcken då den åkt ut alldeles förmycket. Hinnan sprack och allt fostervatten rann ut...de kunde inget göra. I samma stund hon sa det försvann min livsgnista. Efter en stund på uppvaket körs jag upp till mitt rum igen...helt tom och så ledsen. Ringer Anneli och hon sätter sig direkt i bilen och kör in. Pratade även med min mamma och vi grät ihop ett bra tag. När Anneli väl kommer så brister allt...jag var otröstlig. Läkarna kommer återigen och pratar för de vill att Anneli ska få höra allt också. De berättar vad som nu kommer att hända och att blir jag gravid igen ska vi i tidigt stadium sätta in ett cerklage för att förhindra att detta händer igen. Jag får lite fika, men det smakar skit. Jag är jättetrött och inte alls så trevligt sällskap mot min kära fru så vi bestämmer att hon ska åka hem och umgås med sin mamma lite och sedan komma tillbaka direkt på morgonen efter.
På kvällen får jag ett piller, mifegyne, som ska förbereda livmodern på att stöta bort fostret. De kommer även in med middag som jag knappt rör. Personalen på avdelning 14 har varit så underbara och bra och de var verkligen oroliga för mig. De tyckte att jag åt förlite och larmade ju knappt. Jag hade inget behov, vill bara försvinna.
På fredagsmorgonen sätts det åter in ett drop eftersom jag måste vara fastande i fall de måste utföra en skrapning. Jag får fyra tabletter, cytotec, som jag ska föra upp vaginalt. Detta ska sedan sätta igång värkar som ska hjälpa barnet ut. Jag fick även en mängd smärtstillande tabletter så jag vill inte veta hur ont det skulle ha gjort utan dem. Anneli kommer in straxt efter att jag tagit dem och klockan var väl då runt 9. Framåt lunchtid (11-11.30) börjar jag få riktigt ont så ringer efter en sjuksköterska som ger mig en smärtstillande tablett till. Hon säger sedan att börjar jag känna att något är påväg så ska vi larma dem på en gång. Det tog bara någon minut efter att hon lämnat rummet så kommer det några riktiga värkar och jag känner att nu är det dags...larmar och det är nog där på 30 sekunder. Får snabbt ställa mig upp och raskt gå till toaletten som redan var iordninggjord med ett bäcken, hinner precis ner så kommer den. Jag bryter ihop och får ledas tillbaka till sängen. Sjuksköterskan som hjälpte mig försvinner snabbt ut med pyret och en ny kommer in. Hon stannar sedan tills moderkakan kommer och det tar bara några minuter. Hon och läkaren undersöker den och konstaterar att den ser hel och fin ut och att jag slipper skrapningen. Får dock inte börja äta fören de ser att jag slutar blöda något. De struntade jag fullständigt i...mat var skitsamma just då och är fortfarande. De kommer in och frågar om vi vill se pyret och det vill jag ju. Sjuksköterskan går iväg, men kommer strax tillbaka med ett litet kar med en grön filt i. Hon lyfter på filten och där ligger det mest perfekta barnet. Den är inte färdig än, men allt syntes så tydligt. Den låg på sidan, händerna ser ut att vara knäppta som om den ber en bön. Näsan var gudomligt söt och den lilla öppna munnen ska vi inte tala om. Fötterna hade fem tår var och det lilla örat var så gulligt!!! Det vackraste jag sett!!! Jag frågade sjuksköterskan om de hade kollat könet och det hade de inte, men hon tog på sig handskar och tittade försiktigt. Det är en pojke! Då brast det för både mig och Anneli...vår lille son skulle vi aldrig få lära känna och han skulle aldrig få lära känna oss. Trots att jag bara bar honom i 18+4 veckor så var han en sån stor del av mig! Jag pratade med honom varje dag och lika så gjorde Anneli. De erbjöd oss en obduktion på honom, men vi avböjde. Vi visste ju att felet berodde på min livmoderhals och att han hade varit fullt frisk. De lät honom ligga kvar en stund hos oss och jag kunde inte slita min blick från honom. Jag tog en bild med telefonen och det är det viktigaste jag har nu!!! Så småningom ska den framkallas och ramas in, men jag tror att jag måste läka lite först. Senare på kvällen skrevs vi ut och även om det var skönt att få komma hem så blev de så definitivt. På kliniken så fanns han på något sätt fortfarande nära, men hemma så var han borta. Han vilar nu barnkullen vid Danderyds kyrka! Ska en dag besöka platsen och tala om för honom att vi älskar honom och att han är så saknad!
Just nu har jag så mycket ilska och sorg inom mig och tyckte jag inte om min kropp innan så gör jag det ännu mindre nu...jävla kropp rent ut sagt. Och hade jag inte haft min otroligt underbara fru så vet jag inte vad jag hade gjort!!! Många tårar har vi fällt tillsammans!
Har fått höra att tiden läker alla sår och att livet går vidare. Det är säkert väldigt sant, men just nu känns det inte så. Det kommer att ta sin tid för mig. Vi har kämpat och kämpat, haft motgång efter motgång och så när vi tror att nu har det vänt så får vi en motgång igen. Vi har absolut inte gett upp hoppet om ett barn och vi har ju våra nedfrysta ägg. Men det tar ju sin tid. Har idag ringt runt och avbokat MVC -och läkartider samt faktiskt kontaktat Huddinge igen. Nu får vi ju då bara hoppas att kroppen kan gå tillbaka till sitt "normala" igen och att det inte tar alltför lång tid. Sen så får vi ju då hoppas att ett ägg vill fastna i mig igen någon gång i framtiden. Men då har jag blivit lovad extra kontroller, fler UL och att ett cerklage ska sättas in tidigt.
Men det är rätt sjukt hur kroppen går tillbaka...inte ett enda graviditetssymtom finns kvar och ryggvärken är som bortblåst, kan knappt tro att jag ens haft ont.
Hela graviditeten, så lång som den nu blev, har jag oroat mig för att något ska gå fel. Alla har sagt åt mig att släpp det, det kommer att gå bra. Kommer du bara över vecka 12 så är det lugnt. Jag min idiot trodde på dem, lyssnade inte riktigt på min kropp. Man sa att det var naturligt att ha sammandragningar och att värken i magen kunde bero på att livmodern växte. Och det stämmer säkert, men jag borde ha känt efter mer.
Jag har haft sjukt ont i ryggen och knappt kunnat röra mig efter en dag på jobbet, brösten har ömmat som tusan och jag har varit superkänslig mot dofter. Jag hade även en liten blödning i vecka 11 och efter det fick jag order om att ta det lugnt och inte bära tungt. På den biten har jag skött mig relativt bra, inte alltid lätt att inte bära tungt. Jag mådde bra trots ryggen och allt annat och var så glad! Äntligen var det vår tur efter allt kämpande och alla motgångar! Men även lyckliga sagor kan få dåliga slut...och min värsta mardröm har gått i uppfyllelse...
Förra veckan gick jag i skolan måndag och tisdag. Hade min hemska examinationsuppgiftsredovisning som efter mycket om och men gick bra. På tisdagskvällen när jag kom hem hade jag lite kramper i magen, men tänkte att det bara berodde på de där sammandragningarna man kan ha i vecka 18/19. Jo jag hade ju äntligen gått in i vecka 19 och var snart halvvägs in i graviditeten! Vi gick och la oss som vanligt eftersom vi skulle jobba dagen därpå. Hade fortfarande ont, men tänkte att får jag bara sova och vila så lugnar det sig. Vaknade på onsdagsmorgonen och värken var nästan helt borta. Gick på toan som jag alltid gör när jag vaknat och när jag skulle torka mig så stämde det inte alls där nere...något var på väg ut. Jag ringde gynakuten på en gång och de sa bara åk in. Väckte Anneli och vi klädde på oss, 45 minuter senare var vi på gynakuten i Danderyd. Kom ganska snabbt in och fick en brits att ligga på. Efter en stund kom en läkare och hon gjorde ett ultraljud på pyret. Allt såg jättebra ut och det lilla pyret hade nog disco där inne i magen för den for runt och sprattlade och hjärtat som slog som det skulle. Jag blev lite lugnare, men visste att allt in stämde...något var ju fel. Tillbaka till britsen för jag blev ordinerad liggläge på en gång. Efter ytterligare några timmar fick vi åka på specialultraljud. Återigen fick vi se pyret i full action. Läkaren som gjorde ultraljudet mätte pyret och den växte precis som den skulle och allt såg bra ut...tills hon kollade livmoderhalsen/tappen. Det visade sig att jag hade öppnat mig 2cm och att det jag känt på morgon var livmodersäcken som var på väg ut. Den hängde ute ca 7cm och det var inte bra. Jag blev ner skickad till akuten igen för väntan på att bli inskriven på avdelning 14 på Kvinnokliniken. Behövde inte vänta så länge som jag trodde utan blev ganska snart uppskickad dit, liggandes för att resa mig var det inte tal om. Toabesöken skulle nu skötas på bäcken...inte skönt alls, men vad gör man inte. Jag fick ett eget rum vilket var ganska skönt så länge Anneli var kvar sen blev det väldigt ensamt. Jag/vi hade inte ätit speciellt mycket...vi åt var sin sån där färdig knäckemacka som man kan köpa. Jag åt även en halv banan och Anneli lite mer än så. Så när jag fick middag på kvällen var jag egentligen hungrig, men fick inte i mig mycket. Hade då redan träffat min läkare som på torsdagen skulle utföra ett ingrepp på mig. Hon var väldigt tydlig med att detta inte brukar sluta så bra och att hon ville vara ärlig med det från början. Så redan på kvällen visste jag att jag är snart inte gravid längre. Kvällen kom och jag fick veta att jag från midnatt skulle vara fastande inför ingreppet dagen efter. Anneli kom tillbaka efter att ha varit hemma och hämtat lite saker till mig, men blev snart tvungen att åka hem igen eftersom besökstiden var slut. Men vi bestämde att hon skulle jobba på torsdagen och att jag skulle ringa när jag kommit upp från uppvaket.
Torsdagen kom och jag låg bara och väntade. Sjuksköterskan kom in och satte drop och tog en massa blodprover. Klockan elva kördes jag ner till operationen och där sövdes jag sedan. När jag vaknar upp så vet jag direkt att jag har förlorat mitt barn. Detta visste jag för all ryggvärk var borta. Läkaren kommer och säger precis det jag redan vet, att de kunde inte putta tillbaka livmodersäcken då den åkt ut alldeles förmycket. Hinnan sprack och allt fostervatten rann ut...de kunde inget göra. I samma stund hon sa det försvann min livsgnista. Efter en stund på uppvaket körs jag upp till mitt rum igen...helt tom och så ledsen. Ringer Anneli och hon sätter sig direkt i bilen och kör in. Pratade även med min mamma och vi grät ihop ett bra tag. När Anneli väl kommer så brister allt...jag var otröstlig. Läkarna kommer återigen och pratar för de vill att Anneli ska få höra allt också. De berättar vad som nu kommer att hända och att blir jag gravid igen ska vi i tidigt stadium sätta in ett cerklage för att förhindra att detta händer igen. Jag får lite fika, men det smakar skit. Jag är jättetrött och inte alls så trevligt sällskap mot min kära fru så vi bestämmer att hon ska åka hem och umgås med sin mamma lite och sedan komma tillbaka direkt på morgonen efter.
På kvällen får jag ett piller, mifegyne, som ska förbereda livmodern på att stöta bort fostret. De kommer även in med middag som jag knappt rör. Personalen på avdelning 14 har varit så underbara och bra och de var verkligen oroliga för mig. De tyckte att jag åt förlite och larmade ju knappt. Jag hade inget behov, vill bara försvinna.
På fredagsmorgonen sätts det åter in ett drop eftersom jag måste vara fastande i fall de måste utföra en skrapning. Jag får fyra tabletter, cytotec, som jag ska föra upp vaginalt. Detta ska sedan sätta igång värkar som ska hjälpa barnet ut. Jag fick även en mängd smärtstillande tabletter så jag vill inte veta hur ont det skulle ha gjort utan dem. Anneli kommer in straxt efter att jag tagit dem och klockan var väl då runt 9. Framåt lunchtid (11-11.30) börjar jag få riktigt ont så ringer efter en sjuksköterska som ger mig en smärtstillande tablett till. Hon säger sedan att börjar jag känna att något är påväg så ska vi larma dem på en gång. Det tog bara någon minut efter att hon lämnat rummet så kommer det några riktiga värkar och jag känner att nu är det dags...larmar och det är nog där på 30 sekunder. Får snabbt ställa mig upp och raskt gå till toaletten som redan var iordninggjord med ett bäcken, hinner precis ner så kommer den. Jag bryter ihop och får ledas tillbaka till sängen. Sjuksköterskan som hjälpte mig försvinner snabbt ut med pyret och en ny kommer in. Hon stannar sedan tills moderkakan kommer och det tar bara några minuter. Hon och läkaren undersöker den och konstaterar att den ser hel och fin ut och att jag slipper skrapningen. Får dock inte börja äta fören de ser att jag slutar blöda något. De struntade jag fullständigt i...mat var skitsamma just då och är fortfarande. De kommer in och frågar om vi vill se pyret och det vill jag ju. Sjuksköterskan går iväg, men kommer strax tillbaka med ett litet kar med en grön filt i. Hon lyfter på filten och där ligger det mest perfekta barnet. Den är inte färdig än, men allt syntes så tydligt. Den låg på sidan, händerna ser ut att vara knäppta som om den ber en bön. Näsan var gudomligt söt och den lilla öppna munnen ska vi inte tala om. Fötterna hade fem tår var och det lilla örat var så gulligt!!! Det vackraste jag sett!!! Jag frågade sjuksköterskan om de hade kollat könet och det hade de inte, men hon tog på sig handskar och tittade försiktigt. Det är en pojke! Då brast det för både mig och Anneli...vår lille son skulle vi aldrig få lära känna och han skulle aldrig få lära känna oss. Trots att jag bara bar honom i 18+4 veckor så var han en sån stor del av mig! Jag pratade med honom varje dag och lika så gjorde Anneli. De erbjöd oss en obduktion på honom, men vi avböjde. Vi visste ju att felet berodde på min livmoderhals och att han hade varit fullt frisk. De lät honom ligga kvar en stund hos oss och jag kunde inte slita min blick från honom. Jag tog en bild med telefonen och det är det viktigaste jag har nu!!! Så småningom ska den framkallas och ramas in, men jag tror att jag måste läka lite först. Senare på kvällen skrevs vi ut och även om det var skönt att få komma hem så blev de så definitivt. På kliniken så fanns han på något sätt fortfarande nära, men hemma så var han borta. Han vilar nu barnkullen vid Danderyds kyrka! Ska en dag besöka platsen och tala om för honom att vi älskar honom och att han är så saknad!
Just nu har jag så mycket ilska och sorg inom mig och tyckte jag inte om min kropp innan så gör jag det ännu mindre nu...jävla kropp rent ut sagt. Och hade jag inte haft min otroligt underbara fru så vet jag inte vad jag hade gjort!!! Många tårar har vi fällt tillsammans!
Har fått höra att tiden läker alla sår och att livet går vidare. Det är säkert väldigt sant, men just nu känns det inte så. Det kommer att ta sin tid för mig. Vi har kämpat och kämpat, haft motgång efter motgång och så när vi tror att nu har det vänt så får vi en motgång igen. Vi har absolut inte gett upp hoppet om ett barn och vi har ju våra nedfrysta ägg. Men det tar ju sin tid. Har idag ringt runt och avbokat MVC -och läkartider samt faktiskt kontaktat Huddinge igen. Nu får vi ju då bara hoppas att kroppen kan gå tillbaka till sitt "normala" igen och att det inte tar alltför lång tid. Sen så får vi ju då hoppas att ett ägg vill fastna i mig igen någon gång i framtiden. Men då har jag blivit lovad extra kontroller, fler UL och att ett cerklage ska sättas in tidigt.
Men det är rätt sjukt hur kroppen går tillbaka...inte ett enda graviditetssymtom finns kvar och ryggvärken är som bortblåst, kan knappt tro att jag ens haft ont.
Vår kära fina lilla änglason! Vi fick aldrig chansen att lära känna dig, men du finns för alltid i våra hjärtan!!!
Kram
måndag 8 oktober 2012
Suck
Ja den där motivationen som jag eftersökte dök aldrig upp, men nu är den himla uppgiften "klar", sen är ju bara frågan om den blir godkänd...åker nog på att komplettera lite. Imorgon ska den även presenteras muntligt och det gillar jag inte. Tycker verkligen inte om att stå och prata inför en massa människor...nähe tänker ni säkert då. Varför har du då valt det jobb du har? Jo det ska jag tala om för er... Det är mycket roligare och trevligare att prata inför elever än för vuxna. Vuxna är så förbannat kräsna och kritiska, barn är mer öppna och de gör mig inte nervös. Jaja...10 minuter ska jag stå och prata om min begreppskarta imorgon. Tycker morgondagen kan vara över nu.
Idag har jag förresten gått 18 fulla veckor! Nästa vecka är det ultraljudsdags!!!
Nu ska jag slappa i soffan lite innan jag måste sova...klockan ringer 05.00 imorgonbitti.
Idag har jag förresten gått 18 fulla veckor! Nästa vecka är det ultraljudsdags!!!
Nu ska jag slappa i soffan lite innan jag måste sova...klockan ringer 05.00 imorgonbitti.
Kram
lördag 6 oktober 2012
Borde plugga...
Idag är det riktigt fint höstväder och jag sitter inne och ska egentligen plugga, men det tar emot.
Tänk om vi haft det här vädret i torsdags när vi hade höstvandring i skolan! Nej då regnade det och vi gick i världens lera i princip hela tiden, men eleverna var så duktiga och klagade inte en enda gång! Jag fick däremot kämpa mig ur sängen i fredags...så ont så jag visst knappt vart jag skulle ta vägen. Men jag kom iväg i tid till jobbet! Nu är det helg och det är så skönt!
Igår hämtade jag Josefine, första helgen som hon är här själv! Vi handlade mat på vägen hem och det hamnade en hel del extra saker i korgen...vi måste ha de här sa hon! När vi kom hem var jag tvungen att lägga mig en stund och sträcka ut ryggen så då la hon sig hos mig och läste en saga! Hon har blivit så duktig på att läsa! Strax innan Anneli kom hem började vi med maten, pommes frites och korv samt räksallad. Det är ju inte så nyttigt så Josefine bestämde att vi skulle ha broccoli och tomater också för då blev det ju lite nyttigare! Efter maten fick jag världens dumpning och det var första gången jag kräktes av en, men direkt efter så mådde jag bra igen! Resten av kvällen hade vi mys framför tv:n och tittade på en massa kort från första tiden tjejerna var här!
Just nu är Anneli och Josefine hos svärmor och skalar äpplen som sedan ska bli mos. Tanken är att jag ska plugga...lite har jag gjort, men ska väl sätta fart snart. Fick ju för mig att städa toaletten samt dammsuga större delen av lägenheten och det känns i ryggen nu... Jag måste lära mig att ta det lugnt tror jag...det är ju ändå några månader kvar, samtidigt hatar jag verkligen när det är stökigt och skitigt så då måste jag fixa det först. Funderar också på vad jag ska äta till lunch...Anneli och Josefine skulle få pannkakor och jag fick gärna komma över, men det är ju ingen favorit direkt. Tror jag köper hem något istället. Måste ju äta x antal gånger om dagen... jag borde ju öka på vågen nu, men istället så minskar jag och det är inte bra. Längtar nu bara efter att få känna lite rörelser så jag vet att pyret lever!
Nej jag borde nog verkligen sätta fart med studierna nu...vill kunna mysa ikväll med Anneli och Josefine!
Tänk om vi haft det här vädret i torsdags när vi hade höstvandring i skolan! Nej då regnade det och vi gick i världens lera i princip hela tiden, men eleverna var så duktiga och klagade inte en enda gång! Jag fick däremot kämpa mig ur sängen i fredags...så ont så jag visst knappt vart jag skulle ta vägen. Men jag kom iväg i tid till jobbet! Nu är det helg och det är så skönt!
Igår hämtade jag Josefine, första helgen som hon är här själv! Vi handlade mat på vägen hem och det hamnade en hel del extra saker i korgen...vi måste ha de här sa hon! När vi kom hem var jag tvungen att lägga mig en stund och sträcka ut ryggen så då la hon sig hos mig och läste en saga! Hon har blivit så duktig på att läsa! Strax innan Anneli kom hem började vi med maten, pommes frites och korv samt räksallad. Det är ju inte så nyttigt så Josefine bestämde att vi skulle ha broccoli och tomater också för då blev det ju lite nyttigare! Efter maten fick jag världens dumpning och det var första gången jag kräktes av en, men direkt efter så mådde jag bra igen! Resten av kvällen hade vi mys framför tv:n och tittade på en massa kort från första tiden tjejerna var här!
Just nu är Anneli och Josefine hos svärmor och skalar äpplen som sedan ska bli mos. Tanken är att jag ska plugga...lite har jag gjort, men ska väl sätta fart snart. Fick ju för mig att städa toaletten samt dammsuga större delen av lägenheten och det känns i ryggen nu... Jag måste lära mig att ta det lugnt tror jag...det är ju ändå några månader kvar, samtidigt hatar jag verkligen när det är stökigt och skitigt så då måste jag fixa det först. Funderar också på vad jag ska äta till lunch...Anneli och Josefine skulle få pannkakor och jag fick gärna komma över, men det är ju ingen favorit direkt. Tror jag köper hem något istället. Måste ju äta x antal gånger om dagen... jag borde ju öka på vågen nu, men istället så minskar jag och det är inte bra. Längtar nu bara efter att få känna lite rörelser så jag vet att pyret lever!
Nej jag borde nog verkligen sätta fart med studierna nu...vill kunna mysa ikväll med Anneli och Josefine!
Kram
tisdag 2 oktober 2012
Irriterad
Är irriterad ikväll...försöker skriva min examinationsuppgift, men motivationen är väldigt låg. Får inte till de rätta formuleringarna och har kört fast på kartorna. Dessutom gick jag in på universitetssidan för att kolla om de nya datumen för delkurs 2 hade kommit och de fanns, men att lektionstillfällena skulle ligga på måndag-tisdag som det gör nu och som de lovade stämmer ju inte alls. Ett tillfälle kommer jag bara att kunna vara med på halva för min tid hos barnmorskan tänker jag inte ändra på bara för att de bytt dagar...suck...så irriterad är jag. Vet inte hur jag ska få till min uppgift, men jag har ju till tisdag på mig. Nästa så jag skulle vilja sjukskriva mig en dag för att bara plugga, men min arbetsmoral är för hög. Stannar ju knappt hemma när jag har feber. Men det löser sig nog! Vi har betygen A-F så får jag bara E så är jag nöjd för då är jag godkänd!
Kram
måndag 1 oktober 2012
Vecka 17
Idag har jag gått hela 17 veckor in i graviditeten...veckorna går ganska fort ändå måste jag erkänna. Just nu skulle jag dock vilja att den gick lite saktare så jag hinner med allt på jobbet samt mina studier, stressfaktorn är hög för tillfället. Vad gäller graviditeten så syns det inte så mycket än och stör mig lite, känner mig inte så gravid (om man inte bortser från ryggvärken då). Men ska väl vara glad så länge magen väljer att vara "liten" och vågen står still! Nu är det bara 23 veckor kvar! Om två veckor ska vi på det "riktiga" ultraljudet och det ska bli kul! Eftersom jag inget känner än så vet man ju inte om pyret lever...men det hoppas jag verkligen att den gör!
Anneli och jag bokade en weekend resa till Köpenhamn idag! Vi ska dit i slutet av november, gå på Tivolits julmarknad och bara mysa! Måste ju passa på så länge vi kan! Vi ska flyga ner för att spara tid så det är skönt och vi kommer att bo relativt centralt! Mysigt ska det bli!!!
Nu måste jag verkligen sätta fart med min matematikuppgift, men har verkligen ingen motivation...men har tyvärr inget val då jag har redovisning om en vecka...suck.
Anneli och jag bokade en weekend resa till Köpenhamn idag! Vi ska dit i slutet av november, gå på Tivolits julmarknad och bara mysa! Måste ju passa på så länge vi kan! Vi ska flyga ner för att spara tid så det är skönt och vi kommer att bo relativt centralt! Mysigt ska det bli!!!
Nu måste jag verkligen sätta fart med min matematikuppgift, men har verkligen ingen motivation...men har tyvärr inget val då jag har redovisning om en vecka...suck.
Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)